Plötsligt gjorde bilen en häftig vänstersväng och körde rakt in i en stor gran vid vägkanten. Barr regnade ned över taket, fåglar flaxar iväg skrikandes som i vild panik. Sedan tystnad. En lång stund bara tystnad. När hon hörde ambulansens tjutande eka mellan träden visste hon att det var för sent. Hon tittade ned på blodet på sina händer.

”Så nu var det avklarat”, tänkte My. Nu kommer det inte att hända. My och hennes pappa brukade åka runt med bilen. Planlöst irrande eller ibland bara för att hälsa på träden som redan vuxit sig stora. Ibland går färden åt ena hållet, ibland åt det andra. Det gör det samma egentligen. My räknade stolparna vid vägkanten. När hon kommit upp i ett lagom högt tal mejade hon ned alla träden på en gång med en jättestor machete och sedan började hon om igen. Ibland tänkte hon att det kanske var synd om träden som blev nedmejade, men sedan tänkte hon att det ändå inte var på riktigt och drämde till de stackars försvarslösa träden med ännu större kraft. Mil efter mil efter mil rullar de fram. Många timmar passerar utan att någon säger något. Ibland går de en liten sväng i skogen. My lyssnar på träden.

Vet träden om att hon mejat ned deras kompisar några mil längre bort med en jättestor machete? Hon bestämde sig för att de nog bara var nyfikna och hälsade tyst. Skogen är en underlig varelse. Inte människans fiende, men människans bästa vän är skogen alldeles säkert inte heller. My har trampat på många grenar. Hon säger alltid förlåt men känner ändå att hon måste vara försiktigare. Hur klumpig det är tillåtet att vara är något oklart. Kanske är hela skogen en enda stor organism med ett gemensamt medvetande. Isåfall måste det vara ett mycket mäktigt medvetande. Inte underligt att man känner sig liten i skogen. Mys pappa tycker om att vara i skogen. Han känner sig hemma där. Vad han tänker på vet inte My. De går där alldeles tysta. My tycker att de förstår varandra allra bäst i tystnaden. Ibland försöker hon förklara någon tanke men hon når aldrig riktigt fram. Orden som kommer ut ur munnen låter konstiga, inte alls som Mys tanke.

My är rädd för många saker. Hon är rädd för att människor som står henne nära ska dö. Hon brukar tänka på hemska dödsfall så detaljerat hon kan. Det är plågsamt men då vet hon i alla fall att just det aldrig kommer att inträffa. Det är så det fungerar. Bara det allra mest osannolika och oväntade kan hända. Det som ingen någonsin tänkt ut. Vad är det för komplicerade regler som styr vår värld?

Det började regna så smått. My drog jackan tätare om sig. Hon blickade upp mot himlen. Fastän det regnade hade molnen inte lyckats tränga undan solen helt. Ett svagt ljus strilade fram mellan molen som på en altartavla. Det var vackert. Medan My tittade såg hon en regnbåge framträda. Den blev tydligare och tydligare. Snart lyste dess klara färger över hela himlavalvet.

”Vet du att det finns en kruka av guld vid slutet av regnbågen?” frågade pappan och log.
”Ja det vet jag”, sade My och log hon också.