Alldeles olägligt, mitt i en tanke fastnade mina ögon på något som i rimlighetens namn inte alls borde finnas där. Gapande betraktade jag det stora stolta trädet alldeles bredvid cykelvägen. Det var ett vackert askträd. De gröna löven vajade i vinden. Jag gick runt trädet och kände försiktigt på barken. Det föreföll vara ett högst ordinärt träd. Jag såg mig omkring. De människor som på avstånd var på väg mot olika destinationer verkade inte bry sig nämnvärt om trädet som plötsligt uppstått alldeles bredvid cykelvägen där jag cyklade till och från jobbet nästan varenda dag. Jag funderade på om det kunde vara så att det alltid stått där, att jag bara aldrig tänkt på det förut. Det föreföll mig som omöjligt, men ändå inte riktigt lika omöjligt som att det bara vuxit upp inom loppet av en dag. Precis som oändligheten kan omöjligheten också mätas i enheter. Jag bestämde mig för att sova på saken och hoppade upp på cykeln igen. Tankspritt trampade jag hemåt. Den vackra gamla grinden knarrade hemtrevligt när jag försiktigt stängde den om mig och cykeln. Jag vinkade muntert till Margurite som nyfiket kikade ut genom köksfönstret.

Det hade mest varit slumpen som lett mig till Margurites gamla vind. Jag hade sett annonsen i tidningen. Vindsvåning med vacker utsikt över fälten i Gamla Uppsala. Två rum och kök med egen ingång. Trädgård med äppelträd. Margurite tycker om att pyssla i trädgården. Hon har ett sällsynt öga för levande ting, Margurite. Detta samspel är mycket intressant att iaktta. Det har jag gjort många gånger och det upphör aldrig att fascinera mig. Margurite inleder med att beklaga att växterna inte riktigt verkar komma överens.
”Det ser rörigt ut, kan ni tänka er att skära ned på framfarten något?”, säger hon försiktigt.
En hård förhandling uppstår, tillslut uppkommer någon slags förlikning. Det är en omständlig procedur men faktum är att Margurites trädgård är den vackraste i hela Uppsala. I alla fall i mitt tycke. Människan och naturen i samspel på ett respektfullt och föredömligt sätt. Förbipasserande anser dock förmodligen att Margurites trädgård är något vildvuxen och oformlig. Inte tuktad på rätt sätt. Vad är det där för tokig tant? Men vi bryr oss inte om dem. Margurite är stolt över att vara kvarterets tokiga tant. Hon brukar säga att hon redan i sin ungdom förstod att allt inte stod riktigt rätt till med mänskligheten. Att de kallar henne tokig kan bara betyda att hon är inne på helt rätt spår. Vi brukar fnissa åt deras bekymrade miner, men egentligen är det inte så roligt.
”Livet är som en Kafkaroman, och det blir inte bättre”, brukar Margurite säga.
Men i hennes ögon spelar ändå ett leende. Det lugnar mig något. Jag är mer än fyrtio år yngre än Margurite. Min livserfarenhet är blygsam. Jag suger åt mig allt som Margurite säger som en svamp. Men hon säger mig inte allt. Det hemlighetsfulla leendet berättar att jag själv måste göra resan för att förstå. Mörkret vilar tungt över människan, ung som gammal. Men djupt där inne i varenda en av oss finns det ljus som ingen kan släcka. Ett barnsligt hopp, en naiv glädje som trots de ständiga glåporden spirar som en ensam maskros genom asfalten. Det ser jag i Margurites leende ögon.

Det är vår tradition att träffas varje fredagskväll jag, Vinden och Igge. Vi kallar oss de tre elementen. Vår lilla trio kom till framåt småtimmarna på en fest i någon våning i staden som vi alla råkat hamna på. Vi tyckte att det var lustigt, det där med namnen. En av de små överraskningar som livet ibland bjuder på. Igge heter egentligen Ignis. Hon fick sitt namn på grund av sina knallröda bångstyriga lockar. Strax innan jag föddes hade min mamma som är marinbiolog besökt maritimcentret Vellamo i Kotka. Hon tyckte att det var ett fint namn så jag blev döpt efter den finska havsgudinnan. Men blått är egentligen inte någon favoritfärg. Mitt mörka hår och bruna ögon gör sig bättre mot varma färger. Vinden brukar skämtsamt säga att jag fick mitt namn på grund av min oberäkneliga natur. Jag brukar säga att havet kan vara mycket hotfullt om vinden har irriterat det. Rentav direkt livsfarligt. Nästan från den första stund vi träffades kändes det som om vi känt varandra hela livet.

Vi har alla tre satsat på akademiska karriärer, fast på vitt skilda områden. Vinden är filosof. Men våra forskningsområden tangerar ändå varandra kan man säga. Jag är involverad i ett internationellt projekt vars syfte är att observera det som kallas mörk materia. Förhoppningen är att kunna påvisa att mörk materia är orsaken till det faktum att universums expansion accelererar. Vinden forskar i den filosofiska aspekten av strängteori. Igge är mycket kunnig i indologi och talar flera indiska språk flytande. Hon avhandlar ämnet kvinnliga författare inom den moderna indiska litteraturen. Redan fredagen efter festen då vi träffades hölls det första mötet med de tre elementen. Vi diskuterade en Tedtalks video vi sett om en hjärnforskare som fått en hjärnblödning och då med all sin kunskap kunde beskriva händelseförloppet i detalj. Hon hade beskrivit det som att hon förlorade sitt jagbegrepp och blev ett med allt omkring henne som en direkt följd av kollapsen av den vänstra hjärnhalvan. Igge berättade då om De stående babas i Indien. De stående babas har svurit en ed att aldrig någonsin i sitt liv sätta sig ned. Hela dagen och hela natten står de upp. Sover gör de halvlutandes mot en slags gunga för att inte falla till marken. Den påfrestning som detta liv innebär för kroppen ska föra dem närmare Gud. Vinden funderade över om inte detta och alla andra slags självspäkningar var någon slags primitiv metod att inducera en hjärnblödning för att då stänga av funktionen av den vänstra logiskt tänkande hjärnhalvan. Den del av hjärnan som håller oss på plats i vardagen och inte tillåter några som helst ögonblick av utsvävningar i det kosmiska universum, eller nirvana. Sent på natten hade vi kommit fram till att världen nog är mycket mer underlig än den ser ut att vara. Vetenskap, religion och filosofi utesluter inte på något sätt varandra. Det som förstör logiken är människans falska upplevelse av jaget och vår plats i universum.