I am writing a book about a girl who is writing a book that no one will ever read. She knows that she will throw her magnum opus in the garbage can when she is finished. The shadow boy assures her that that is fine, it is just the way it has to be because there are texts that are not meant to be read, only written.

I don’t know if my texts are destined to go the same way. If it is so it is fine. I thought I could leave some of it here. Just as it is, not structured or polished into perfection, just the way it goes through me. The Qilin Dance (När kylin dansar) is another book I never finished. Maybe I will finish it if I go to Iceland some day. I thought about translating it but it seems very hard. I tried to translate a song that appears in a children’s book that I wrote which goes under the work title The Road to the Universe. I got the meaning about right but not the rhythm. I leave the rest as they are in original language.

What is the mirror in the mirror
If not the grandeur of the very small
To search outwards is to glance inwards
In peaceful contemplation

Creature of star dust and space gravel
When the light from galaxies fall into your eyes
Do you hear the purling water, the whispering wind
The whirring of the dance of the thousand questions
The sound of Epsilon Lyrae will lead the way
Everywhere and nowhere just the same
 
In Swedish:

Vad visar spegeln i spegeln
Om så inte det stora i det mycket lilla
Att blicka utåt är att blicka inåt
I tankfull begrundan stilla

Du varelse av stjärnstoft och rymdgrus
Med av ljuset från galaxer glimmande ögon
Hör du vattnet som porlar, vindarnas sus
Surret från de tusen frågornas dans
Lyrans spröda toner visar dig vägen
Överallt och ingenstans

Spiegel im Spiegel, Arvo Pärt

 

Om världsrymden var ett vackert hav
Och galaxerna dess snäckor
Vi seglar med vårt stolta skepp
I timmar och i veckor
På gravitationsvågor, genom virvelströmmar
Vi förlorar oss i ljuva drömmar

Om man söker vägen finns den då
Blev den till i denna tro
Eller har den alltid funnits
Som ett frö i jorden tanken gro
Hur förhåller det sig med gåtan
Vad som döljas i det tysta rum
Svaret till det dunkla kosmos
Som är vårt universum

Först när man därom kommer till klarhet
Genom hallens gnistrande oändlighet
Att som ett enda väsen hör allting ihop
Såväl ciliophora som perseushop

Östan om sol västan om måne
Hallen med sin förtrollande prakt framståta
Men det rätta ansiktet är för oss dolt
Det förblir en besynnerlig gåta

När balansen är bruten jämvikt ej råder
Underliga ting i universum sker
Saker är ej som de var förut
Vitt blir svart och upp blir ner

Sådan är ordningens lag
Det finns blott ett sätt
Sök Ganglef och du skall finna
Fela leder dig rätt

Vi på trädens grenar svingar oss upp
Denna lysande stjärna bland skapelser
Kirole universums juvel
Från Broberget till Banagas hav
Kirolernas land sig sträcker
Så osannolik ter sig livet gåva
Ändå finns vi här
Ja ändå finns vi här
Denna lysande stjärna bland skapelser
Kirole universums juvel

Åh Raq med en sol i var hand
Härskare över kirolernas land
Världen är mörk när du oss lämnat har
Visa oss solen i berget du lämnat kvar
Där brofågeln står på vakt
Så att vi alltid i vår ägo kan ha
En smula av din stora skatt

”Så nu var det avklarat”, tänkte My. Nu kommer det inte att hända. My och hennes pappa brukade åka runt med bilen. Planlöst irrande eller ibland bara för att hälsa på träden som redan vuxit sig stora. Ibland går färden åt ena hållet, ibland åt det andra. Det gör det samma egentligen. My räknade stolparna vid vägkanten. När hon kommit upp i ett lagom högt tal mejade hon ned alla träden på en gång med en jättestor machete och sedan började hon om igen. Ibland tänkte hon att det kanske var synd om träden som blev nedmejade, men sedan tänkte hon att det ändå inte var på riktigt och drämde till de stackars försvarslösa träden med ännu större kraft. Mil efter mil efter mil rullar de fram. Många timmar passerar utan att någon säger något. Ibland går de en liten sväng i skogen. My lyssnar på träden.

Vet träden om att hon mejat ned deras kompisar några mil längre bort med en jättestor machete? Hon bestämde sig för att de nog bara var nyfikna och hälsade tyst. Skogen är en underlig varelse. Inte människans fiende, men människans bästa vän är skogen alldeles säkert inte heller. My har trampat på många grenar. Hon säger alltid förlåt men känner ändå att hon måste vara försiktigare. Hur klumpig det är tillåtet att vara är något oklart. Kanske är hela skogen en enda stor organism med ett gemensamt medvetande. Isåfall måste det vara ett mycket mäktigt medvetande. Inte underligt att man känner sig liten i skogen. Mys pappa tycker om att vara i skogen. Han känner sig hemma där. Vad han tänker på vet inte My. De går där alldeles tysta. My tycker att de förstår varandra allra bäst i tystnaden. Ibland försöker hon förklara någon tanke men hon når aldrig riktigt fram. Orden som kommer ut ur munnen låter konstiga, inte alls som Mys tanke.

My är rädd för många saker. Hon är rädd för att människor som står henne nära ska dö. Hon brukar tänka på hemska dödsfall så detaljerat hon kan. Det är plågsamt men då vet hon i alla fall att just det aldrig kommer att inträffa. Det är så det fungerar. Bara det allra mest osannolika och oväntade kan hända. Det som ingen någonsin tänkt ut. Vad är det för komplicerade regler som styr vår värld?

Det började regna så smått. My drog jackan tätare om sig. Hon blickade upp mot himlen. Fastän det regnade hade molnen inte lyckats tränga undan solen helt. Ett svagt ljus strilade fram mellan molen som på en altartavla. Det var vackert. Medan My tittade såg hon en regnbåge framträda. Den blev tydligare och tydligare. Snart lyste dess klara färger över hela himlavalvet.

”Vet du att det finns en kruka av guld vid slutet av regnbågen?” frågade pappan och log.
”Ja det vet jag”, sade My och log hon också.